Klicka på boken för att börja läsa. Klicka på sidorna för att vända blad.

Texten är uppdaterad 09-02-03

Vem är då jag som skriver detta?

Mitt namn är Magnus Söderberg och det är jag har  Kennel Segervittring. Jag har uppnått den aktningsvärda åldern av 47 år och driver min kennel 2,5 mil utanför Göteborg, i Lerums kommun.

Jag är uppväxt i Stockholmstrakten och på den tiden var mitt stora intresse hästar. Jag hade ett halvblodsföl som betedde sig mer som en hund än häst. Jag tog ofta skogspromenader med henne lös och hade en riktigt bra inkallning på henne. Det var i den vevan som jag också skaffade mig min första hund, Sonny, som var en gul Labarador. 

Jag har haft ett antal hästar av olika ras men själv aldrig vart duktig att rida dressyr eller ägna mig  åt hästhoppning. Jag blev kompis med en hovslagare som hade en udda hobby, nämligen voltige. Han ville att jag skulle prova på detta och det visade sig att jag hade fallenhet för denna då udda fritidssysselsättning. Voltige var en form av trickridning och vi tyckte att det var tuffare att kalla det så. På den tiden var det inte så vanligt med voltige så vi tittade på filmer från cirkus och kosackryttarnas uppvisning och provade oss sen fram hur man skulle göra de olika övningarna. Det var en rolig tid och ibland rent av livsfarligt.

Min först hund var som sagt en gul labrador hane som jag mer eller mindre snubblade över. Det var en arbetskamrat som inte kunde ha honom kvar och han frågade mig om jag ville köpa honon. Jag hade inte mycket till lydnad på honom och tränade inte detta alls. Det han var bäst på var att vara med som bankrånshund när jag jobbade som stuntman på High Chaparral 1984. Han sprang bredvid hästarna när vi galopperade in på westerngatan och rånade banken. Han gjorde alltid succé.

Åren gick och jag skaffade mig ett jobb som väktare och flyttade till Göteborg 1986. Jag hade gjort mig av med mina hästar och hade bara min labbe Sonny med mig hit. I Göteborg kände jag inte någon som höll på med hästar utan jag riktade mitt intresse mot hundvärlden istället. Jag skaffade mig en schäfer och blev hundförare inom dåvarande vaktbolaget ABAB. I och med detta kom jag i kontakt med Leif Carlsson och andra hundförare inom polisen. Jag jobbade då fortfarande periodvis som stuntman och gick under smeknamnet ”den omdömeslöse” hos hundförarna inom polisen och i synnerhet hos Leif.

Schäfern Tim var min första väktarhund och han hade nog alla sjukdomar man kan tänka sig. Han slutade sina dagar 5 år gammal. Då hade jag redan köpt en schäfervalp vid namn Dittegårdens Petrov av Barbro Börjesson. Det var en riktigt bra hund. Jag tog honom i tjänst som väktarhund när han var 18 månader och började också tävla bruks. Tyvärr kom jag aldrig längre än till högre klass skydds då han i sin stora förväntan på planen tjöt rakt ut under lydnaden vilket inte gav särskilt höga poäng men en hel del skratt från publiken.

Jag kom in på polisskolan och Petrov fick en lugn period. Tiden gick och efter ett par år som polis blev jag polishundförare. Petrov var då 7 år men så bra hund att jag kunde ta honom i tjänst som polishund. Samtidigt började det bli dags att skaffa sig en ny hund som kunde ta över. Jag ville ha en valp och det blev naturligt att fråga Leif om jag inte kunde få köpa en valp av honom. Sagt och gjort, det blev
 Lei-Anns Presto som jag införskaffade.

Det öppnades en helt ny värld för mig. En hund som var så lättlärd hade jag inte träffat på tidigare. Dessutom var han tyst i lydnaden. Presto var en stadig bit och trots att han såg lugn ut var det 100 % när vi tränade. Vad jag också lärde mig var att han också lärde sig olater lika fort. Jag hade en fantastisk hjälp av Leif i träningen under Prestos uppväxt och det är Leif jag kan tacka för de framgångar jag haft med Presto.

Under åren har det blivit mycket tävlande. Både inom polisen och civilt. Vi har deltagit i ett antal polishund SM med bästa placeringar 2:a, 3;a, 4;a. I nordiska mästerskapen för polishundar har vi placerat oss som bäst individuellt 3:a och tagit guld och silver i lag. Presto var en polishund som var mycket framgångsrik, även när det gällde att söka efter narkotika.

Presto var brukschampion, har 8 cert och lika många certpoäng. Vi har deltagit i tre SM i bruks och då i skyddshundsgruppen. Där har vi placerat oss som bäst 5:a och 6:a.

Jag ville ha en tik för att kunna ta valpar och köpte därför en valp som hette Lei-Anns Yllie. Det visade sig att hon inte var lämplig att låta gå i avel och då Presto fortfarande var ung och jag inte var i behov av en ny polishund så sålde jag henne till polisen. Något senare köpte jag en ny tikvalp vid namn Lei-Anns Å-Stina. Jag skaffade mig kennelnamnet Segervittring efter att ha bestämt mig för att ta en kull på Stina.

Det blev min första kull, A-kullen. Det blev 8 tikar i den kullen som idag har passerat 18 månaders ålder och är dessutom mh-testade med mycket bra resultat. Det har gett mersmak. Det har även blivit en B-kull . Det är 6 tikar och 2 hanar som det var riktig fart på . Det finns inget roligare och mera avstressande än att sitta ner hos en kull valpar som är glada och busiga. Det jag kan se i den kullen är att alla är framåt, positiva och nyfikna. Jag väntar med spänning på en kommande mh-test som skall genomföras den 14 mars.

Det jag vill och känner är att mina hundar skall hamna hos personer som vill arbeta med sina hundar. Det kan antingen vara som tjänstehundar, tävlar i någon form eller att man tränar med sin hund kontinuerligt. Det mår hunden bra av. En hund som aktiveras mår bra av detta.

Magnus Söderberg